Att resa med tåg

Nu sitter vi på tåget på väg mot Stockhom, sista tågresan.

Vi har gjort en sådan här  treveckorsluff nu tre år i rad. Varje år har vi stött på nya erfarenheter och jag börjar verkligen känna mig rutinerad. 

Jag vet att det innebär svårigheter och blir inte irriterad längre om det uppstår mindre problem.

Att ett tåg står stilla några timmar och luftkonditionering inte fungerar är ingen större frustration.

 Första året vi reste stod vi still någonstans i Tyskland i sex timmar. Ivan var endast tre månader och vi hade en anslutning för att komma till Paris. Vi fick ingen hjälp att hitta något annat tåg eller ens någon kompensation. Vi sprang på pendeltågstationerna med kartor i hand och försökte på obefintlig tyska hitta bästa vägen fram. Tillslut hittade vi av en slump ett tåg som gick dit vi skulle, knökfullt, 20 kg packning och Ivan i Babybjörn (snäll och glad). 

Året efter missade vi anslutningen i Hamburg på hemresan pga av försening I Berlin. Ivans vagn hade gått sönder (den dumpade vi i Berlin på tågstationen) jag fick bära honom och Fabian tog all packning. 

Han somnade i samma stund vi hoppade av i Hamburg det var värmebölja, jag hade enorm huvudvärk och som ett slag med släggan i huvudet så vann just då Tyskland mot Argentina i fotbolls-VM. Folk var som galna och skrek och tutade inne på stationen. Vi rymde ut till biltrafiken som var ännu mer högljudd Fabian sprang iväg och letade efter ett apotek för att köpa huvudvärkstabletter medan jag ivrigt letade fram en gräsplätt där jag la Ivan och mig själv. Fabian hittade inget apotek, vi var hungriga, fyllon kissade ett par meter ifrån oss och Ivan hade jag råkat lägga rakt på en kanyl. 

Efter fyra timmars väntan hamnade vi på sista tåget mot Köpenham och vi trodde vi var safe ... då kom den värsta smällen; ingen luftkonditionering och överfullt tåg. Det blev bastubad hela vägen hem, resan tog tre timmar längre pga alla stopp som vi var tvungna gatt göra för att få frisk luft. Vi kom till Malmö kl tre på natten. (ankomstiden vi skulle ha var  18.00). 

Ja, det kan man kalla mardrömsresor, men det har också gett mig erfarenhet. Inte minst av hur trevliga folk är i många länder. Överallt (förutom Sverige) erbjuder folk sina sittplatser, ett handtag med bagaget eller bara är allmänt trevliga, för att man har ett barn med sig. Det är inte lätt att resa med barn men det är också väldigt trevligt, eftersom allmänheten tar hand om en.